Familjen Karlsson i Yttermalung
Berättelse av Elly Georgson f Rickardssson
Dotter till Rickard Karlsson

Publicerat av Jan-Ove Rickardsson den 20 augusti 2011

1911 på hösten kom Johan Olsson och Kristina f Söderlind, mormor och styvmorfar, till Yttermalung. Kristina var änka efter lantbrukaren Andreas Söderlind och från detta äktenskap hade hon dottern Anna Matilda Söderlind (senare min mor). Johan Olsson var skogvaktare, så familjen fick bostad i Tjäderstugan, (bagerstugan vid Hagavallen) som var namnet som skogsbolaget tillhandahöll. Familjen bodde där fram till 1927 då de for till USA. Kristina kom tillbaka till Sverige efter en tid då Anna hade småbarn (Ove) som på den tiden betydde mycket jobb.

Jag var inte så stor när Kristina, mormor, gick bort men ett minne som jag har var när hon kokade medvurst, det luktade väldigt gott. Johan, styvmorfar, mins jag väl för vi plockade hjortron och det var jobbigt. Jag fick bära honom till myren. Det var i alla fall vad jag påstod, 2 år gammal.

Rickardsson Karlsson, min far, Föddes i Stora Tuna men kom redan som 7 åring till Nås, där han jobbade som stenarbetare. Hans mor gick bort tidigt och efterlämnade en stor barnaskara, så Rickard bodde några år hos släktingar i Värmland. Han började arbeta vid Lesjöfors bruk och tjänade 10 öre timmen, återvände sedan till Nås och hjälpte fadern med stenarbeten på sommaren och jobbade i skogen på vintern. 1914 mötte han min mor Anna och flyttade till Yttermalung. Anna arbetade då som piga. Husmor på gården var inte så noga, hon sa alltid, "folk säger att bunkarna inte är rena och ändå så har hundarna slickat dom". Vad jag vet så tog Anna inte efter den principen.

1916 i Juni gifte de sig, Anna var 18 år då och Rickard var 33. Ganska stor skillnad men inte ovanlig på den tiden. Rickard var ju också en charmör, så det gjorde väl sitt. De skulle gifta sig i Vansbro i slutet av maj, men det var sådan översvämning att man kunde ro från Olsens Järnhandel till kyrkan i Saltvik. Brudparet Karlsson hade ingen båt utan vände tillbaka till Yttermalung. De återvände till Vansbro i mitten av juni och bröllopet kunde gå av stapeln som planerat.

Den första tiden efter bröllopet gjorde Rickard stenarbeten så som källare åt Bergslagen och Korsnäs, han lade grunden för skolhuset i Utsjö, gjorde arbeten vid bron i Yttermalung. Till kapellet i Yttermalung gjorde han grindstolpar och trappstenar. Under några år arbetade han med järnvägsbygget mellan Vansbro - Malung, sysslade omväxlande med smide och stenarbeten. Men vägstyrelsen kom med stora uppdrag och 1924 gjorde han 2000 vägstolpar efter Värmlandsvägen.

Jag mins några av hans arbetskamrater, Hampus-Alfred och en gubbe som kallades Fritz i Granberget och så min farbror Fritz Karlsson. Hampus-Alfred mins jag mycket väl som en klurig gubbe som tittade i taket med ena ögat och i golvet med det andra.

Anna och Rickard fick sitt första barn redan samma år som de gifte sig. Den 20 november föddes första sonen Vidar i Källbacksstugan i Yttermalung. Undertiden som han var liten bodde min farfar, Karl Eriksson, hos familjen. Han var väldigt elak, beordrade Rickard att ställa en stol mitt på golvet där han, Karl skulle sitta. Därifrån höll han i sitt tycke ordning på Anna. Han hade en käpp i handen och kom hon för nära så fick hon sig ett rapp. Som tur var fick Rickard ett, bland många uppdrag, åt vägstyrelsen och familjen flyttade till Ånbacken i Utsjö 1917. Karl följde inte med i den flytten och familjen fick lite ro.

Barn nr. två kom 1918 den 20 december, Sigge. Samtidigt hade sonen i grannstugan fått kattungar och han förundrades över att Sigge "redan" hade fått ögon. Tyvärr så blev inte Sigge mer än 20 år. Under militärtjänst i Umeå blev han sparkad av en häst och det blev komplikationer. Han fick vatten i lungsäcken och detta hade man på den tiden svårt att avhjälpa. Sigge avled 11 januari 1936.

Det kom en pojke till 1920, den 14 augusti föddes Alex. Han blev endast 6 månade på grund av dubbelsidig lunginflammation. 1921 flyttade familjen till Rolä stugan i Nordanåker, en del av Yttermalung. Det var en liten stuga längst ut på Näset. Stugan stod direkt på marken utan grund. På grund av detta blev det så kallt i stugan att det frös till is i vattenhinken. Där föddes jag, Elly den 11 oktober 1923. Rickard fortsatte att arbeta med vägbyggen och under bygget mellan Öje och Mora så blev han bekant med fiolbyggaren och spelmannen Viktor Lindkvist. Intresset hos Rickard för fioler växte och mannarna i bygglaget gjorde en insamling och sista arbetsdagen på Öjebron så fick han en fela i present. Han skrev då denna visa.

Och så började jag skruva och knäppa på strängar
men fick som jag tyckte det inte att stämma.
Så skruva jag mera och kling och klang,
jag skruva så att strängarna sprang.

Men strängar de köpte helt nytt till min låda
och tänkte att nu de skulle få skåda
en spelman med takter på sånt instrument
om blott fiolen jag stämt.
Men vänta de fick, ty jag stämde och knäppte
så strängarna darra och stallet jag spräckte
och stränghållarn hoppa som ur en kanon
men ur felan kom knappast en ton.

Så jag slog en spik i väggen i kåken
där hängde jag sedan båd felan och stråken
och alla som ser den förvånade glor
När lärde du dig att spela fiol
Men aldrig mer skall jag låta någon höra
att någon som helst musik jag kan göra
att tiga är guld har jag lärt utav allt
men ett liv utan toner är kallt

Eftersom stugan i Rolä var alldeles för kall, som ni förstår, så flyttades det igen. Denna gång till Lissnäset och en timrad bättre stuga, med ett stort kök och en liten kammare. En av Rickards kusiner kom på besök. Han var en mycket duktig skräddare. Han lärde Anna att skära till och sy byxor. Snart fick hon sy åt de flesta gubbarna och pojkarna i byn. För det fick hon 4 respektive 2 kronor per byxa. På den tiden var det mycket pengar. Vi bodde kvar i den lilla stugan tills jag var ca 4 år. Då flyttade vi åter igen, till Haltnis. Då började den tid av mitt liv som jag mins till största delen. Det var mycket ont om arbete så luffare fanns det gott om. De stannade till och ville såga och klyva ved för ett mål mat. Vi hade mat, detta på grund av att pappa var "tjuvskytt". Kött fattades aldrig hemma, bl.a. tjäder hade vi gott om. Men det är länge sedan nu och "tjuvskyttet" är preskriberat.

Haltnisstugan var rolig och gav ifrån sig konstiga ljud, som det gick i trappan upp till andra våningen och ibland skurades det på övervåningen utan att någon var där. Det jag nu kommer att berätta, finns det tyvärr ingen nu levande som kan intyga att det är sant. Året var 1930 och kommungubbarna gick syn bland stugorna som det hette. Skorstenen på Haltnis var oduglig, så Rickard blev ålagd att riva den och göra en ny. När de började att riva muren visade det sig att den var dubbel, det fanns en vägg framför den egentliga muren. I mellanrummet fann de ett skelett, vilket visade sig vara resterna av en människa. Efter att männen från kommunen, TJ bland andra, varit dit så lades resterna i en låda och fraktades till kyrkogården för begravning. Det sades inte mycket mer om det här, men jag minns att det kom en farbror en sen kväll efter att Rickard kommit hem från arbetet. De gick in i kammaren och jag hörde hur de pratade. Jag fick inte veta något den gången, men långt senare satt vi ute på gården och då fick jag veta vad som troligen hade hänt. Det var vanligt med nasare, på tiden omkring slutet av 1800 talet. Troligen var det en sådan som fått sluta sina dar med ett hårt slag i huvudet, man hade funnit ett hål i kraniet. Efter att man begravt skelettet blev det lugnt i Haltnis

Tiden gick och sista barnet i skaran föddes 1931 den 11 september, det var Ove. Haltnis skulle till att rivas och 1938 flyttade familjen till Kerstorp. Ett stort hus i förhållande till de övriga. Det var tre familjer i huset. Vidar hade gift sig och bodde på övervåningen med sin fru Margit. Själv hade vi två rum och kök. Efter en kort tid for jag till Malung och tjänade som piga i en familj. Jag fick ta hand om en flicka som hade barnförlamning. Där var jag drygt ett år tills flickan skulle på vanföranstalten i Stockholm för att träna på att gå. Jag fick då jobb som piga hos familjen Skördåker. Den lilla flickan jag där skulle passa hade gomspalt och en medfödd hjärntumör. Jag hade det mycket bra där. Under min tjänstgöring där så dog Sigge och familjen Skördåker ordnade kläder till mig, från topp till tå, för att kunna gå på begravningen. Efter en tid hos familjen dog också den lilla flickan och jag återvände till Yttermalung.

Vår familj mor Anna, jag, Vidar och Margit fick jobb av en skinnfirma i Malung. Vi hämtade tillskuret skinn där och satt sedan vid våra maskiner hemma i storstugan och sydde. Samma rum var mitt sovrum. Vi bodde kvar i Kerstorp tills pappa fann en stuga som de slutligen köpte, Näbba. De fick ett småbrukarlån för att finansiera köpet och Ove och hans fru Sigbritt bor fortfarande kvar, i Yttermalung.

Mor Anna som var väldigt duktig med händerna, har lärt mig allt jag kan, från att sy i skinn, väva, virka, sticka och sy. Hon fick leva tills hon blev 67. då hon dog i cancer på sjukstugan i Malung. Pappa Rickard fick leva frisk och länge. Fyllde 90 år och avled på hösten. Enligt honom själv - "Någon spelman är jag inte, möjligen en spelevink." Han tillbringade sista åren på ålderdomshemmet i Malung där bästa kompisen hette Alfred. Rickard skrev under hela sitt verksamma liv noveller, poesi och visor. När han firade sin 85 års dag skrev tidningen att "han var en filosof och humorist med ungdomlig blick och släta kinder som ett barn."

11 januari 1940 träffade jag Ture på Skinnarbal i Malung. Vi fick en son den 11 juni 1941 som förlöstes med fötterna före, vilket inte gick bra på grund av den tidens bristande kunskap. När kroppen var ute så drog barnmorskan ner armarna vilket gjorde att bäckenbenet slöt sig och huvudet fastnade. Med en tång tog man tag i huvudet och drog ut honom för att klara mitt liv. Han överlevde inte. Detta har jag fått berättat för mig i efterhand då jag själv föll i medvetslöshet.
11 oktober samma år vigdes vi, Ture och jag, av prästen Berglund i Malung. Bröllopsfirandet skedde i det stora rummet på Kerstorp, där Vidar och Margit fortfarande bodde. Samma natt kom första snön för året och när vi skulle hem körde Ture mig på pakethållaren. Jag flyttade till Vansbro och vi bodde i ett rum hos svärföräldrarna. Vi letade mark för att bygga ett eget hus och fann en på Vräggmyra, Bomle. Huset stod klart för inflyttning i början av 1943. Strax innan fick vi vårt andra barn, Marie, den 14 Juli 1942. En otroligt lugn och snäll liten tös. När vi varit ute på något av våra danskvällar och var trötta på morgonen och helst ville sova, så tittade hon bara på oss och sa - Nä, mor och far sover. Och så lade hon sig ner och fortsatte att sova.

Skrivet av Elly Georgson